Vintern 1994 var jag i Kairo. Det var något märkligt med ljuset över staden. Ett guldgult skimrande dis. Men också det kaotiska gatulivet, dammet och de fantastiska pyramiderna. Det hela kändes overkligt, som en uppenbarelse. I Gatustånden stannade jag gång på gång inför samma sak, små amuletter i form av skalbaggar - Skarabéerna.

De gamla egyptierna dyrkade skarabén och ansåg att den var helig. Man associerade skarabén med skaparguden Atum. De runda dyngbollana som dessa skalbaggar rullar framför sig såg man som symbol för solen och man trodde att guden Chepri rullade solen framför sig över himlavalvet på samma sätt.

Under Nya riket (ca 1575-1087 f.Kr) började man lämna med speciella hjärt-skarabéer vid mumiefieringen av de döda. Denna amulett skulle vägas mot sanningens fjäder vid domen i dödsriket och den fick ofta en inskrift tagen från den egyptiska dödsboken: "O mitt hjärta...uppträd inte som ett vittne mot mig".

Den smått surrealistiska kopplingen mellan helighet och dynga kändes som en talande symbol. Vi människor och vår lika envetna som omöjliga strävan mot odödlighet och gudomlighet, parat med allt detta dåliga vi sprider omkring oss i form av fysiskt och psykiskt våld, krig och miljöförstörelse. Allt detta samlat i den hopkurade lilla människogestalt, som plötsligt bara var där innesluten i skarabéns form. Denna lilla människa. Du eller jag, som i grund och botten mest av allt bara hungrar efter våra medmänniskors bekräftelse och kärlek. Läs skarabekrönika