Mina historier kan egentligen aldrig bli annat än bilder. Samtidigt finns så mycket att berätta.

Min bror tog sig fram till fören på den krängande passbåten som tagit oss till Huvudskär. I sina händer höll han sjöurnan som rymde stoftet efter pappa.
- Hej då Farsan, sov så gott...tills vi ses... ett litet plopp, eller gulp, knappt hörbart i regnet och blåsten. Så var han borta. På ena sidan Huvudskär knappt mer än en kobbe i havet och på andra sidan horisonten och evigheten och aldrig aldrig mer en pappa